Jag känner att jag håller på att förändras, jag håller på att förändras inombords och framförallt sättet jag tänker på. Jag tänker tillbaka på mitt förflutna och helt ärligt så mår jag verkligen piss. Hur jag betett mig mot dom som verkligen betyder mest i mitt liv, min familj och mina vänner. Jag tror vi alla når en sån fas där ångesten sakta kryper fram och slukar en själv. Jag har lärt mig att alltid vara mig själv fullt ut och att stå på mig och säga vad jag verkligen tycker. Det tjänar man på i längden. Jag älskar verkligen mina vänner och min familj är det som jag har närmst om hjärtat och ni kommer alltid gå i första hand vilket som. Avståndet mellan familjen är jobbigt men det löser sig alltid. Det viktigaste för mig att veta att jag har er vid min sida vilket som. Jag skriver det här enbart till mig själv och inga andra. Starten på den här terminen har verkligen varit skit. Jag har mått riktigt dåligt inombords och verkligen inte fungerat som den person jag brukar vara. Jag trodde det här skulle bli en bra start men för mig kan jag säga har det bara vart ett rent jävla helvete.